Det är något sär­skilt med Foto­gra­fiska museet i Stock­holm. Jag blir inspi­re­rad, inte bara av utställ­ning­arna i sig, utan även av de väl­ty­po­gra­fe­rade väg­garna, och de snyggt och pryd­ligt hängda och belysta utställ­ning­arna. Atmo­sfä­ren. Det är för mig som att kliva in mel­lan pär­marna i en foto­bok och bli en del av papp­ret. En annan värld.

För mig är foto­gra­fi­erna bara halva nöjet, den andra hal­van är den typo­gra­fiska
upp­le­vel­sen. Jag är svag för typo­grafi på väg­gar, sär­skilt om den sit­ter så till att man
kan dra med han­den över den, känna på bok­stä­verna. Mmmmmmm!
Det är inte all­tid utställ­ning­arna haft samma höjd på form­giv­ningen,
men över­lag tyc­ker jag att det har varit rik­tigt inspi­re­rande och bra.
Sally Manns utställ­ning “A mat­ter of time” som jag besökte förra vec­kan
var under­bart bra ur både form– och inne­hålls­per­spek­tiv.

I’m so wor­ried that I’m going to per­fect [my] tech­ni­que some­day. I have to say its unfor­tu­nate how many of my pictu­res do depend upon some tech­ni­cal error.

— Sally Mann om sitt fotograferande

Sally Mann är en faschi­ne­rande och inspi­re­rande per­son och foto­graf. Jag skulle verk­li­gen vilja sitta ner och dis­ku­tera livet med henne någon gång över en kopp te och blicka ut över hen­nes häst­ha­gar.
Det är säl­lan jag har bli­vit så berörd av en fotout­ställ­ning, men nu fast­nade jag totalt och blev kvar så länge att jag helt mis­sade att se den sista utställ­ningen innan museet stängde.
En lång doku­men­tär visa­des där Sally själv pra­tade om sina olika pro­jekt, och den gav ett extra djup till bil­derna och deras berät­telse, foto­grafi kan vara så otro­ligt sug­gestivt i sig, och i den mil­jön i de ned­släckta loka­lerna med bil­der som speg­lar livet och döden i stäm­nings­full ljus­sätt­ning och de spe­ci­ella tek­ni­ker hon använt, det blev så starkt att jag rös och fick knottror på armarna! Utställ­ningen hänger kvar till den 30 sep­tem­ber. Gå dit.

Bil­den överst smyg­tog jag med mobi­len tidi­gare i år, just den utställ­ningen hade foto­gra­fen själv skri­vit större delen av tex­terna för hand på väg­garna. Det gav också en spe­ci­ell känsla till utställ­ningen. Hand­tex­tad tusch, med miss­tag och över­stryk­ningar.
Gör om gör rätt, vem bryr sig om det inte blir perfekt?

För övrigt har Museet en smart och väl form­gi­ven gra­fisk pro­fil och logo­typ, I like very much. 🙂 Form­gi­vet av Ban­ker­Wes­sel, alltså Illust­ra­tö­ren Jonas Ban­ker och Gra­fiska form­gi­va­ren Ida Wes­sel.
Den senare träf­fade jag häromå­ret för ett myc­ket givande sam­tal om min port­fo­lio och typo­grafi i all­män­het. Jag tyc­ker att det är utveck­lande att träffa per­so­ner som gör saker som jag öns­kar att jag själv hade gjort och dis­ku­tera form­giv­ning. Män­ni­skor är ofta långt mer till­mö­tes­gå­ende än man kanske skulle kunna tro när det gäl­ler att dela med sig av sin tid och kun­skap när det är något som de är intres­se­rade av. Tack för det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *