Jag fick ett infall och bestämde mig för att det var dags att spendera lite kvalitetstid på fjället innan jag satte mig vid datorn för att jobba. I morse ringde klockan halv fem, jag och två yrvakna katter åt frukost tillsammans och blickade ut i mörkret.
–Sablar vad svart det är, törs jag gå igenom skogen i flera kilometer i beckmörkret bland björnarna?
Frågade jag kissarna, Morran svarade genom att gå ut och Blaze stirrade på mig som om jag var dum i huvudet. Det var nära att jag fegade ur, men strax efter klockan fem hade det blivit såpass ljust att man i alla fall kunde se marken framför sig, så jag gav mig av.

Det är något alldeles särskilt med tidiga mornar, det är tyst på ett speciellt sätt, morgondimman ryker, det är vått i gräset och luften är frisk.

Jag gick snabbt genom skogen och visslade för mig själv för att hålla undan eventuella björnar. Jag är lite nojig, det går en del björnar i Tänndalen. När jag nådde kalfjället skrämde jag upp en orre som flaxade iväg, och efter ett par kilometer såg jag oväntat nog en människa en bit bort, troligen en jägare. Vem annars är uppe och går på fjället i gryningens bleka timme? Målet var Hamrafjällets topp 1138 m.ö.h. Jag skråade över sur myrmark och blev blöt om benen och släpade mig upp genom björkskogen den sista biten mot toppen. Jag var lite rädd att jag var för sent ute så jag småsprang när jag orkade. Lyckligtvis hann jag!

När var du uppe i gryningen och tittade på soluppgången senast? Kanske någonting att ta tag i?

På vägen ned skrämde jag upp ytterligare Orrar och passerade Hammarsvallens fäbod, där jag hittade en söt groda (men bilden på den besparar jag er med tanke på min vän Thereses känslor för de små liven …) och promenerade sedan hem, trött och belåten efter en dryg mils vandring. Jag funderar redan på vart nästa gryningstur ska gå.

Jag har även installerat en variant av “Lightbox” som ska göra visningen av gallerier lite smidigare. Klicka på bilderna så öppnas de “ovanpå” den ursprungliga sidan och man kan klicka sig vidare till de andra bilderna. Inte som tidigare när bilderna kom upp en och en. Klickar man utanför bilderna kommer man tillbaka till inlägget man startade vid.

Är man riktigt händig kan man givetvis rita bokstäver på frihand, men dit är det en bit kvar för mig. Nu är det fönster eller ljusbord som gäller för min del för att omvandla dem till blyerts. Jag köper ”finpapper” numera att rita dem på. Schoeller Durex står det präglat på dem i nedre högra hörnet, vilket ger dem ett litet extra värde i mina ögon. De har lite struktur, är svagt gultonade och jag behandlar dem liiite varsammare och det blir liiite finare i slutänden än med mina vanliga ritpapper.

För snart fyra år sedan ungefär vid den här tiden satt jag på Gotlandsfärjan tillsammans med min kompis Annika, lite frusna delade vi en fleecefilt, båda funderade på vad vi skulle bli när vi blev stora. Båda var vi bosatta på Gotland sedan en tid och båda hade funderingar på att flytta därifrån. Gotland i all ära, men det är en tuff arbetsmarknad med begränsade åretruntjobb, och att bo på en ö har sina nackdelar. Den där färjan tillexempel som man måste passera för att ta sig i land, ibland är den fullbokad så att man varken kommer till eller från ön. Vi hade bokat in en tripp till ”fastlandet” med huvudmål att gå på IKEA och att provrida en häst (nej, inte på varuhuset, hönshjärna). Det blev en hel del shoppat, dock ingen häst, men många långa samtal om framtiden.
     Annika hade kommit in på en utbildning till sadelmakare i England, men hade en sambo på Gotland och flera hästar som hon egentligen inte hade någon lust att lämna bakom sig just då, och jag tog mig fram med diverse frilans– och ströjobb och ville ha en säkrare inkomst. Det blev en väldigt konstruktiv tripp! På färjan hem brainstormade vi och skrev ned alla för– och nackdelar med att bo kvar på Gotland och alla för– och nackdelar med att börja plugga, samt för Annikas del att flytta till England ett år, och vad alternativen för oss båda skulle kunna vara. Vi skrev och ritade några kluddiga mindmaps med våra irrande tankar och lyckades faktiskt lösa en hel del.
     Annika ville verkligen bli sadelmakare, och jag ville verkligen arbeta med grafisk design och konstaterade att det fanns väldigt små möjligheter för oss att göra det på just Gotland, i synnerhet om vi inte vidareutbildade oss. I november det året flyttade jag från Gotland, och på våren sökte jag till olika universitet. Grafisk design i första hand och Journalistik i andra hand. Annika sökte till Tärnsjö sadelmakarlinje och flyttade från ön även hon. Vi kom båda in på våra utbildningar och har nu fullföljt våra studier. Jag ångrar inte en dag att jag valde att följa det spåret, och Annika verkar mycket nöjd även hon.

För mindre än en vecka sedan åkte jag åter igen med färjan från Gotland och hamnade av en händelse på samma färja, bara några meter från den plats vi suttit den där natten och planerat våra framtider. I en grön soffa, under en röd filt, lutade mot en gul vägg av plastlaminat. Mitt emot satt jag nu, fyra år senare och kände att cirkeln var sluten. Nu återstår bara den där lilla detaljen med jobbet. Men det känns som att det kommer att ordna sig. Nu vet jag ju äntligen vad jag vill bli när jag blir stor och allt känns mycket enklare.

Just som jag sitter och skriver på detta på den inglasade lilla altanen kikade jag ut till vänster utanför fönstret och upptäckte en hög med fågelungar på en gren! Yes! Smög iväg efter kameran och lyckades få några bilder! De har nog precis lärt sig flyga, de såg lite tafatta ut när de så småningom flaxade iväg. Trevligt!

I början av sommaren var det ett intensivt arbete med att sätta ihop en portfolio, det pågår fortfarande, och slutar väl förvisso aldrig. Egentligen har jag två, en i A2format och en i A4, men A2:an känns mest som förvaring, det är så klumpigt att släpa omkring den, den lilla är mer behändig. I våras under examensveckan hade vi “mappvisning” för Eric Ericson (mannen bakom “Brev till samhället” bl. a)  och Marcus Gärde (som bland annat skrivit boken “Typografins väg”). Det var en nyttig upplevelse, roligt att se att de tänkte helt olika när de bedömde arbetena. Vissa saker ogillade Ericson skarpt medan Gärde tyckte att de var bra, det visar på att smaken är som baken och om man får jobb eller inte hänger säkert mycket på att man råkar vara rätt person på rätt plats vid rätt tillfälle. Än så länge känner jag mig inte så stressad över framtiden. Jag söker jobb och håller öronen öppna. Så småningom dyker det upp något.  Nu ska jag ut i solskenet och blåsten och gå ett varv i en hästhage med lien och slå ned brännässlor!

Min systers katt inspekterar en tejprulle vid min lilla portfolio.

Jag  intervjuades i radio inför utställningen, (och varför ser jag ut som ett psycho på bilden? Kanske för att det var väldigt tidigt på morgonen och den stora dagen D då vi skulle ha vernissage). “Smaka på Norrland” dokumenterades i diverse medier, det blev ett antal inslag i Radio och TV också, men de har jag inte länkarna till just nu:

Packnyheter

Cap & Design

Mittuniversitetet

Sundsvalls tidning 1

Sundsvalls tidning 2

En liten förhandstitt på mitt examensarbete. På onsdag nästa vecka ska alla delar finnas färdiga för diskussion och feedback, och om 38 dagar är det vernissage. Vi ställer ut på Kulturmagasinet i Sundsvall 31 Maj-5 Juni. Samt i Korea!

Det är mycket jobb nu, men det är roligt sådant. Merparten av klassen sitter på skolan från tidig morgon till sen kväll. Det råder omväxlande allmän panik och stress över att allt ska bli klart, samtidigt som det är väldigt socialt och trevligt med mycket pepp och uppmuntran. Man vill ju verkligen att detta ska bli bra, det känns liksom lite “upp till bevis” nu såhär på sluttampen. Det är upp och ned, och vi är många som har återkommande ångestkänslor i den här processen där man upplever att man försöker ta sig från den ena sidan av en avgrund till en annan. Ibland är man på botten av avgrunden, och ibland högt över, och man kan snubbla och ramla tillbaka ner i hålet. Just nu är jag någonstans på väg upp ur hålet. Nu har jag idéer som jag tror på och som känns roliga att jobba med. Getter, humor, ost. Men för bara någon vecka sedan låg jag ihoprullad i soffan framför TVn och kände mig väldigt stressad över att inte ha en idé som kändes tillräckligt inspirerande och bra. Men som sagt nu är jag glad igen!

Delar av våra examensprojekt ska ställas ut på en mässa i Korea, och idag fick vi veta att Marcus Gärde, Eric Ericson och Lars Yngve både ska föreläsa för oss på under vår examensvecka och dessutom ge kritik på våra portfolios. Läskigt, men roligt. Och imorgon ska vi träffa två personer som vi har designat skärpförpackningar till och presentera våra idéer för dem. Bilder kommer senare.

Schweizarna gillar att typografera och smycka sina väggar, och de har en förkärlek för snirkliga typsnitt. Jag är inget fan av textura och frakturer, men de har verkligen sin charm när de smäckas upp på en husvägg eller skylt på en gammal vacker byggnad. Var sak har sin plats.

Om man klickar på bilderna nedan får man upp en större version. Igalleriet finns följande:

1. Typiska byggnader i Altstadt (“gamla staden”) St.Gallen.
2. Smala gator.
3. Skylt med fåglar, den gillar jag skarpt!
4. I staden finns det gott om sådana här små holkar, Erker heter de på tyska, vad det blir på svenska vet jag inte (“arker?”), vissa är extremt påkostade, de var statussymboler förr och de har lyckligtvis bevarats. Det lär finnas över hundra stycken i St. Gallen om jag inte misstolkat något på grund av språket.
5. Härlig väggtypografi visar vägen till en restaurang.
6. Skylt vid ingången.
7. En inte så snyggt typograferad fasad, men den får vara med ändå, för den är så typiskt Schweizisk.
8. Väggmålning
9. Skylt till en butik med maskeradkostymer.
10. Favoritskylten! Drahtseilbahn= linbana/ dragbana.
11. Staden ligger i kuperad terräng.
12. Spännande byggnad.
13. Vacker kyrkdörr.

Ett trevligt ställe att besöka om man har vägarna förbi norra Schweiz är staden St. Gallen. Dels finns en mycket vacker stadsdel med gamla hus och ett av världens äldsta bibliotek som ser ut att vara taget ur en gammal film som verkligen är värt ett besök, men även en gummiklädd röd stadsdel.

Jag besökte staden i somras, ärendet till Schweiz var egentligen VM för islandshästar i orten Brunnadern, men man måste ju passa på att vara turist också, jag ägnade även 15 minuter till turistande i Zürich, men det är en annan betydligt kortare historia. Men ganska fånig. Fråga mig om det någon gång om du är nyfiken. Förutom fin arkitektur, ett sanslöst bibliotek som jag ville ta med mig hem (Ja!) och härlig väggtypografi finns det en psykedelisk konstinstallation kallad Stadtlounge. Ett imponerande stort område är täckt av rött “tennisbanegummi”. Konstnärerna bakom heter Pipilotti Ritz (he he) och Carlos Martínez och det är tänkt som ett “outdoor livingroom” där man ska umgås och ha det trevligt. Och visst blir man glad! Särskilt av de sinnessjuka bollarna som kommer svävande över gatorna som stora tennisbollar och de fina piktogrammen på parkeringsplatserna. Konstverket har suttit på plats sedan 2005 .