Boksamlande

Jag gil­lar böc­ker. Men jag gil­lar inte att släpa på dem när jag flyt­tar, det där är en liten kon­flikt jag har med mig själv. Jag har näm­li­gen en ten­dens att flytta ganska ofta och jag vet inte hur många gånger jag har för­ban­nat mina böc­ker. Det är åtskil­liga kilon nu, en del av dem bor i lådor. Men jag kan ändå inte låta bli att skaffa fler… och fler…

Rent intel­lek­tu­ellt för­står min hjärna att det blir kon­se­kven­ser av att jag köper nya böc­ker: Den där kom­mer jag att behöva för­vara, och den kom­mer jag att behöva packa ned i en Dole-, eller Chiqui­ta­luk­tande kar­tong inom en inte allt för avläg­sen fram­tid. Och sedan lyfta in i ett släp, en baga­gelucka, eller ve och fasa i ett  för­råd där den hypo­te­tiskt skulle kunna fara illa. Men ibland kan jag inte mot­stå fres­tel­sen.
Härom­da­gen var jag på ett jät­te­lop­pis i Häl­sing­land, nära Delsbo, och där, i en låda under ett bord låg en tjock röd bok med skinn­känsla och en stor sked på ryg­gen som talade till mig. Måste plocka upp den. Vårt svenska matarv. En kär­leks­för­kla­ring. Utgi­ven av bok­för­la­get arena och form­gi­ven av Hen­rik Nygren. Stor, röd, fin, och s-n-y-g-g. Måste haaaaaa den. 10:-, som hit­tat. Min bror bemötte min entu­si­asm över den fii­i­ina boken med att “– Ja Lisa,  det är en bok med en SKED på. Lägg till­baka den.” Det gick inte, den hade redan lim­mat sig fast i mitt grepp och plöts­ligt uppen­ba­rade sig två till kle­no­der på ett bord. Gee­e­eu­u­uud så fina. 5:-/st. Mååååse haaaa dem. Och de var ju ganska små så de väger inte så myc­ket i nästa flytt. Super­fina!
Den ena boken är skri­ven av Ulla Isaks­son och utgi­ven 1966 på Bon­ni­ers, eller rät­tare sagt Albert Bon­ni­ers boktryc­keri som det då hette. Tyvärr vet jag inte vem form­gi­va­ren var, det var inte så noga på den tiden. Vem som form­gav det tredje fyn­det: John Mas­ters bok Bland­blod (Tryckt –59 på samma för­lag) fram­går inte hel­ler. Men jag tyc­ker att de är fina som små tav­lor. Jag har sedan tidi­gare åtskil­liga kilon med gamla foto­böc­ker, det är en värre sak att samla på, än de senaste i omfång ganska besked­liga böc­kerna, de är näm­li­gen ofta väl­digt stora. Och tunga. Jag har lyc­kats hålla mig borta från just de avdel­ning­arna på antik­va­ri­a­ten de senaste åren, jag inser att jag inte borde köpa en till “ögon­blic­ket åt fram­ti­den” eller “Hallå värld”, eller någon annan tegel­sten fylld med gamla kor­niga foto­gra­fier. Men det är ju så trev­ligt att ha i hyl­lan, och bläddra i ibland.
När jag goog­lade efter vem, eller vilka som kan ha form­gi­vit de båda 60-tals böc­kerna insåg jag ganska snabbt att Bon­ni­ers utgiv­ning på 60-talet är något jag borde radera ur mitt minne innan det här går över­styr. Det finns ju fle­e­e­e­e­e­eer snygga små konst­verk som jag vill haaaaaaaa. Det får bli en annan gång. När jag har gott om plats och har sla­git ned mina röt­ter utan­för stu­dent­rum, ski­bum­lyor och små pit­to­reska stu­gor på häst­går­dar. Jag hop­pas att det kom­mer en tid när jag kan inreda ett helt rum med böc­ker. Tills dess bidar jag min tid och dregg­lar över inspi­ra­tion till det ulti­mata bok-boendet på sidor som den här: www.glamma.se

Fotografiska museet

Det är något sär­skilt med Foto­gra­fiska museet i Stock­holm. Jag blir inspi­re­rad, inte bara av utställ­ning­arna i sig, utan även av de väl­ty­po­gra­fe­rade väg­garna, och de snyggt och pryd­ligt hängda och belysta utställ­ning­arna. Atmo­sfä­ren. Det är för mig som att kliva in mel­lan pär­marna i en foto­bok och bli en del av papp­ret. En annan värld.

För mig är foto­gra­fi­erna bara halva nöjet, den andra hal­van är den typo­gra­fiska
upp­le­vel­sen. Jag är svag för typo­grafi på väg­gar, sär­skilt om den sit­ter så till att man
kan dra med han­den över den, känna på bok­stä­verna. Mmmmmmm!
Det är inte all­tid utställ­ning­arna haft samma höjd på form­giv­ningen,
men över­lag tyc­ker jag att det har varit rik­tigt inspi­re­rande och bra.
Sally Manns utställ­ning “A mat­ter of time” som jag besökte förra vec­kan
var under­bart bra ur både form– och inne­hålls­per­spek­tiv.

I’m so wor­ried that I’m going to per­fect [my] tech­ni­que some­day. I have to say its unfor­tu­nate how many of my pictu­res do depend upon some tech­ni­cal error.

— Sally Mann om sitt fotograferande

Sally Mann är en faschi­ne­rande och inspi­re­rande per­son och foto­graf. Jag skulle verk­li­gen vilja sitta ner och dis­ku­tera livet med henne någon gång över en kopp te och blicka ut över hen­nes häst­ha­gar.
Det är säl­lan jag har bli­vit så berörd av en fotout­ställ­ning, men nu fast­nade jag totalt och blev kvar så länge att jag helt mis­sade att se den sista utställ­ningen innan museet stängde.
En lång doku­men­tär visa­des där Sally själv pra­tade om sina olika pro­jekt, och den gav ett extra djup till bil­derna och deras berät­telse, foto­grafi kan vara så otro­ligt sug­gestivt i sig, och i den mil­jön i de ned­släckta loka­lerna med bil­der som speg­lar livet och döden i stäm­nings­full ljus­sätt­ning och de spe­ci­ella tek­ni­ker hon använt, det blev så starkt att jag rös och fick knottror på armarna! Utställ­ningen hänger kvar till den 30 sep­tem­ber. Gå dit.

Bil­den överst smyg­tog jag med mobi­len tidi­gare i år, just den utställ­ningen hade foto­gra­fen själv skri­vit större delen av tex­terna för hand på väg­garna. Det gav också en spe­ci­ell känsla till utställ­ningen. Hand­tex­tad tusch, med miss­tag och över­stryk­ningar.
Gör om gör rätt, vem bryr sig om det inte blir perfekt?

För övrigt har Museet en smart och väl form­gi­ven gra­fisk pro­fil och logo­typ, I like very much. 🙂 Form­gi­vet av Ban­ker­Wes­sel, alltså Illust­ra­tö­ren Jonas Ban­ker och Gra­fiska form­gi­va­ren Ida Wes­sel.
Den senare träf­fade jag häromå­ret för ett myc­ket givande sam­tal om min port­fo­lio och typo­grafi i all­män­het. Jag tyc­ker att det är utveck­lande att träffa per­so­ner som gör saker som jag öns­kar att jag själv hade gjort och dis­ku­tera form­giv­ning. Män­ni­skor är ofta långt mer till­mö­tes­gå­ende än man kanske skulle kunna tro när det gäl­ler att dela med sig av sin tid och kun­skap när det är något som de är intres­se­rade av. Tack för det.

Överträffar dikten verkligheten?

Kon­serv­burk
Tror du på verk­lig­het eller dikt?
Vid ett givet till­fälle.
Tänk om ingen bryr sig om vad du tyc­ker eller tän­ker.
Är din upp­gift att
kon­kret visa ett inne­håll
eller
är din upp­gift att
visa hur ett inne­håll ska använ­das?

Uti­från den klas­siska kon­serv­bur­ken ska du under­söka inne­håll och yta.
Välj en pro­dukt, ett varu­märke, en kon­serv­burk (h.109mm d.74mm)
som du vill under­söka.
Gör två nya vari­an­ter av för­pack­ningen.
En där du kon­kret dra­ma­ti­se­rar vad bur­ken inne­hål­ler.
En där du visio­närt dra­ma­ti­se­rar vad inne­hål­let ska använ­das till.
Dina beslut att för­ändra respek­tive för­valta ska vara för­ank­rade
i din ana­lys och din visu­ella research.

Detta är utgångs­lä­get för ter­mi­nens första kurs Forsk­nings­me­to­dik
för oss som går andra året på Mas­ter­pro­gram­met i för­pack­nings­de­sign
och kom­mu­ni­ka­tion på Mittu­ni­ver­si­te­tet i Sundsvall.

Det är inte fullt så lud­digt som det kanske fram­står, vi ska så små­ningom genom­föra en stu­die på våra för­pack­ningar där för­söks­per­so­nerna ska få avgöra om de till­ta­las mest av den ena eller andra desig­nen. Sedan kan ju dis­ku­te­ras vad som är “dikt” och vad som är “verk­lig­het”. Jag skis­sade lite snabbt på det hela i slu­tet av vec­kan, och insåg att jag nog borde vara mer kon­kret även i “dik­ten”, jag bör­jar gärna med att bara skissa fritt och se vart jag ham­nar. Nästa vecka drar ana­lys­ar­be­tet igång, sedan lär skis­san­det bli lite mer fokuserat.

Den första inläm­nings­upp­gif­ten var att svänga ihop ett intro till våra rap­por­ter där vi utta­lar oss om vartåt vi tror/ hop­pas att det lutar i frågeställningen.

För­ord till min rap­port, och utgångs­läge för min lilla stu­die
Kon­ser­ve­rad mat är säl­lan vac­ker, det är ett som är täm­li­gen säkert.
Mat som visas upp på för­pack­ningar är i all­män­het smin­kad, för­skö­nad.
Borde den inte visas ärligt, naket, rakt upp och ned som den är?
Jag betviv­lar det, jag låter mig själv gärna luras och för­fö­ras av de
kon­ser­ver som på mest för­del­ak­tiga vis expo­ne­rar sitt inne­håll.
Eller av dem som med ett till­ta­lande form­språk snär­jer mig.
Jag vet att inne­hål­let säl­lan är lika fint som det som visas,
och jag för­står att for­men är till för att sälja pro­duk­ten,
men jag loc­kas ändå in i fäl­lan.
Som en geting i en saftflaska.

Jag tror att dik­ten över­träf­far verkligheten.

Livets bräcklighet

Astrid Lind­gren lär ha inlett sina dag­liga sam­tal med sys­tern med orden ”Döden, döden” så var det avkla­rat och de kunde tala om annat. Man måste lära sig leva, så att man blir vän med döden, menade hon. Döden är en del av livet, men det är fruk­tans­värt svårt att accep­tera det här med döden.

Det har varit tunga måna­der, en fre­dag i decem­ber strax före jul hade vi hand­led­ning med vår pro­fes­sor HC Eric­son som var väl­digt uppåt, eller sna­rare upp­spelt, inför stun­dande New Yorkresa och att våra exa­mens­ar­be­ten skulle dra igång på all­var. Tre dagar senare nås vi av beske­det att han har avli­dit. Det går inte att ta in, vi vän­tar nog fort­fa­rande på att han ska komma in genom dör­ren i vår ateljé, eller att man ska krocka med honom i dör­ren eller att han ska skicka e-post med någon klu­rig ramsa eller något han kom­mit att tänka på som vi skulle vara intres­se­rade av, och skicka häls­ningar från ett soligt Österlen.

Hjär­tat ska man vara rädd om.

En knapp månad senare dog någon hon trodde var odödlig eftersom tju­go­å­ringar inte dör, och det gjorde att insik­ten vak­nade på rik­tigt om att vem som helst kan dö närsomhelst och hursomhelst. Min älskade kusin Oskar som varit som en extra lillebror under alla år dog plötsligt och oväntat i sömnen.

Man blir först totalt choc­kad, paniksla­gen och för­la­mad, sedan klar­synt. Sor­gen sit­ter kvar och för­svin­ner nog ald­rig, men man får per­spek­tiv på saker och ting. Ett exe­mens­ar­bete är en droppe i havet, ett piss i oce­a­nen, är man död är man borta. Att leva i nuet och att satsa på att göra saker man tyc­ker om till­sam­mans med män­ni­skor man tyc­ker om har ald­rig känts vik­ti­gare än nu, och på något vis ver­kar det som att livet går vidare, tiden stan­nar inte upp bara för att kloc­korna stan­nar. Oskar och HC kom­mer all­tid att fin­nas kvar i våra hjär­tan, så länge min­nena beva­ras så lever de.

Exa­mens­ar­be­tet rul­lar på, och det kom­mer att bli både fär­digt och bra tror Lisa. Det kan läsas mer om det på www.forpackningsdesign.com och det är inte omöj­ligt att hon fak­tiskt skri­ver ett inlägg snart om vad hon hål­ler på med lite mer spe­ci­fikt. Nu i vec­kan hade dom Caro­lina Lau­don på besök och fick feed­back på vad de hål­ler på med, hon åter­kom­mer två gånger till, och det blir roligt att fort­satt få hjälp av henne i processen.

Sommardesignkontoret

Det må vara lite glest mel­lan upp­da­te­ring­arna på hem­si­dan, men det bety­der inte att det inte hän­der något. 🙂 För till­fäl­let är det semesterup­pe­håll, men annars till­bringar Lisa sin som­mar i Halm­stad och job­bar på Som­mar­de­sign­kon­to­ret som arran­ge­ras av stif­tel­sen Svensk Industridesign.

I korta drag går det ut på att stu­den­ter som stu­de­rat minst två år på en högre utbild­ning med desig­nin­rikt­ning av något slag väljs ut och bun­tas ihop och age­rar design­byrå. Det här har hål­lit på sedan 1997, och i år är det åtta kon­tor runt om i lan­det, varav Halmstad är det största med tio del­ta­gare och tio upp­drags­gi­vare. Det var visst flera hundra sökande, så det känns kul att ha bli­vit utvald att få vara med! Årets tema är Hälsa, och där­för har det även tagits in bete­en­de­ve­tare till de olika kon­to­ren. Hennes kol­le­gor kom­mer från utbild­ningar på Konst­fack, Chal­mers, Hög­sko­lan för design och konst­hant­verk (HDK), Malmö Hög­skola och Kung­liga tek­niska hög­sko­lan (KTH). Det är en bra bland­ning, och hon tyc­ker att det är kul att få jobba med per­so­ner som har andra bak­grun­der än Lisa.

Vi har till­sam­mans tio upp­drag, varje per­son är pro­jekt­le­dare för ett upp­drag, och varje per­son är med i tre grup­per, så det gäl­ler verk­li­gen  att vara orga­ni­se­rad och kunna tänka om snabbt. VM i pla­ne­ring. Hand­le­darna gjorde ett kanon­bra jobb när de kom­bi­ne­rade ihop grup­pen, de har väl­digt roligt, och job­bar bra ihop. Dom bor i ett kol­lek­tiv så det hade varit job­bigt om de inte kunde komma över­ens. Upp­dra­gen för Halm­stads­kon­to­ret är blan­dade och det ingår bland annat från att rita en scen, designa aku­stik­plat­tor, och göra gra­fiska pro­fi­ler. Lisa job­bar bland annat med Clas Ohl­son. Den första peri­o­den var väl­digt inten­siv med en hel vec­kas före­tags­pre­sen­ta­tio­ner, stu­die­be­sök och möten på Clas Ohl­sons huvud­kon­tor i Insjön, Dalarna, en liten nätt tågresa på åtta tim­mar tur och retur och en dags­tripp till Köpen­hamn. Totalt job­bar de i sju vec­kor, och de sista fyra vec­korna bör­jar den 30 Juli, vil­ket hon verk­li­gen ser fram emot!

Designprocess

När man tar fram ett nytt varu­märke, en ny logo­typ, eller en ny för­pack­ning behö­ver man göra en hel del rese­arch. Pro­ces­sen för detta kan skilja síg från pro­jekt till pro­jekt, men min pro­cess inne­hål­ler oftast faserna research-analys-konceptutveckling-skiss– och slutförandefas.

Lisa har gjort en kort­fat­tad sum­me­ring av hur hennes arbets­pro­cess bru­kar se ut. Hon använde ett pro­jekt som hon genom­fört i hennes utbild­ning för att visu­a­li­sera det hela.

Tomatburkredesign

I Lisas kre­a­tiva pro­cess ten­de­rar hon att gene­rera en stor mängd pap­per… Hon tyc­ker om att göra många testut­skrif­ter för att se desig­nen “på rik­tigt” istäl­let för på skär­men, och hon vill gärna se olika vari­an­ter på samma tema. Det bör­jar med snabba penn­skis­ser för att komma igång och “grunda” en idé, och över­går sedan i skis­sande i datorn, som Lisa prin­tar och sedan skri­ver note­ringar på till sig själv. Ibland kom­mer grun­didén snabbt och ibland tar det lång tid.

De senaste vec­korna har hon brot­tats med och vri­dit och vänt på vad som är dikt och verk­lig­het, och hur en kon­serv­burk egent­li­gen “bör, kan och får” se ut, måste man visa en bild på pro­duk­ten, och måste man ha en fram och en bak­sida? Får man skriva vad man vill på bur­ken? Måste man stän­digt ta hän­syn till alla poten­ti­ella mål­grup­per och anpassa desig­nen där­ef­ter? Cylin­der­for­made för­pack­ningar är luriga. Cir­keln är fak­tiskt rund, men det blir en dis­tor­tion när den pla­ce­ras på den kon­vexa ytan. Svart­vitt vs färg. hon gil­lar att jobba i svart­vitt innan hon läg­ger till färg, hon tyc­ker att det är enklare att se for­merna då.

Lisa har kon­sta­te­rat flera gånger om att det är väl­digt lätt att man i “dik­ten” svä­var iväg och ham­nar i verk­lig­he­ten och vice versa. Kan det vara så enkelt att defi­ni­tio­nen av vad som är vad helt enkelt lig­ger i betrak­ta­rens öga? Det är också för­vå­nans­värt lätt att man hal­kar in på kli­ché­bil­den av hur man före­stäl­ler sig att det ska vara, för att man tror att det är på ett spe­ci­ellt sätt uti­från hur det ser ut idag, och egna och and­ras fördomar.

Lisa har gått vidare i Ung Svensk Form

Lisa har gått vidare till steg två i design­täv­lingen Ung svensk form! Det gjorde även hennes klass­kom­pis Eric. Grat­tis till dem! Hon har ingen aning om hur många som fått gå vidare till det ste­get, men känns jät­te­bra att inte vara ute ur leken ännu. Lisa del­tar med sitt bok­för­lags­pro­jekt som hon inte skri­vit så myc­ket om tidi­gare. Det är resul­ta­tet av en upp­gift de hade under en av vårens kur­ser

Hon ska foto­gra­fera av sitt bidrag ordent­ligt snart och visa vad det är hon del­tar med i täv­lingen. Steg två inne­bär att man skic­kar in sitt bidrag i fysisk form, och den 21 novem­ber på Swe­dish Design Awards till­kän­na­ges vilka som är nominerade.

Det här inne­bär alltså inte att hon är nomi­ne­rad, men det känns väl­digt kul att ens ha tagit sig förbi första ste­get i urva­let säger Lisa. Nu ska bidra­gen bedö­mas i fysisk form och inte bara på skärm som i steg ett.

Utställning av bokförlag

I våras genom­förde Lisas klass ett pro­jekt där var och en av dem ska­pade ett fik­tivt bok­för­lag, de byggde upp en affärsidé, och ett form­språk, med till­hö­rande kor­re­spon­densma­te­rial, annon­ser, webb­si­dor och annat som hör till. De fem första tit­larna pre­sen­te­ra­des i dum­my­form. Just nu pågår en utställ­ning med böc­kerna på Stor­ga­tan 31 i Sundsvall. Utställ­ningen visa­des även på Fibre Future Con­fe­rence på Södra ber­get i Sundsvall härom­vec­kan. Böc­kerna kom­mer även att stäl­las ut i vår på Kul­tur­ma­ga­si­net i Sundsvall, och even­tu­ellt på ytter­li­gare någon plats som ännu inte är bestämd. De översta bil­derna är från den pågående utställ­ningen, och de nedre tog hon på Fibre Future Con­fe­rence.