Boksamlande

Jag gil­lar böc­ker. Men jag gil­lar inte att släpa på dem när jag flyt­tar, det där är en liten kon­flikt jag har med mig själv. Jag har näm­li­gen en ten­dens att flytta ganska ofta och jag vet inte hur många gånger jag har för­ban­nat mina böc­ker. Det är åtskil­liga kilon nu, en del av dem bor i lådor. Men jag kan ändå inte låta bli att skaffa fler… och fler…

Rent intel­lek­tu­ellt för­står min hjärna att det blir kon­se­kven­ser av att jag köper nya böc­ker: Den där kom­mer jag att behöva för­vara, och den kom­mer jag att behöva packa ned i en Dole-, eller Chiqui­ta­luk­tande kar­tong inom en inte allt för avläg­sen fram­tid. Och sedan lyfta in i ett släp, en baga­gelucka, eller ve och fasa i ett  för­råd där den hypo­te­tiskt skulle kunna fara illa. Men ibland kan jag inte mot­stå fres­tel­sen.
Härom­da­gen var jag på ett jät­te­lop­pis i Häl­sing­land, nära Delsbo, och där, i en låda under ett bord låg en tjock röd bok med skinn­känsla och en stor sked på ryg­gen som talade till mig. Måste plocka upp den. Vårt svenska matarv. En kär­leks­för­kla­ring. Utgi­ven av bok­för­la­get arena och form­gi­ven av Hen­rik Nygren. Stor, röd, fin, och s-n-y-g-g. Måste haaaaaa den. 10:-, som hit­tat. Min bror bemötte min entu­si­asm över den fii­i­ina boken med att “– Ja Lisa,  det är en bok med en SKED på. Lägg till­baka den.” Det gick inte, den hade redan lim­mat sig fast i mitt grepp och plöts­ligt uppen­ba­rade sig två till kle­no­der på ett bord. Gee­e­eu­u­uud så fina. 5:-/st. Mååååse haaaa dem. Och de var ju ganska små så de väger inte så myc­ket i nästa flytt. Super­fina!
Den ena boken är skri­ven av Ulla Isaks­son och utgi­ven 1966 på Bon­ni­ers, eller rät­tare sagt Albert Bon­ni­ers boktryc­keri som det då hette. Tyvärr vet jag inte vem form­gi­va­ren var, det var inte så noga på den tiden. Vem som form­gav det tredje fyn­det: John Mas­ters bok Bland­blod (Tryckt –59 på samma för­lag) fram­går inte hel­ler. Men jag tyc­ker att de är fina som små tav­lor. Jag har sedan tidi­gare åtskil­liga kilon med gamla foto­böc­ker, det är en värre sak att samla på, än de senaste i omfång ganska besked­liga böc­kerna, de är näm­li­gen ofta väl­digt stora. Och tunga. Jag har lyc­kats hålla mig borta från just de avdel­ning­arna på antik­va­ri­a­ten de senaste åren, jag inser att jag inte borde köpa en till “ögon­blic­ket åt fram­ti­den” eller “Hallå värld”, eller någon annan tegel­sten fylld med gamla kor­niga foto­gra­fier. Men det är ju så trev­ligt att ha i hyl­lan, och bläddra i ibland.
När jag goog­lade efter vem, eller vilka som kan ha form­gi­vit de båda 60-tals böc­kerna insåg jag ganska snabbt att Bon­ni­ers utgiv­ning på 60-talet är något jag borde radera ur mitt minne innan det här går över­styr. Det finns ju fle­e­e­e­e­e­eer snygga små konst­verk som jag vill haaaaaaaa. Det får bli en annan gång. När jag har gott om plats och har sla­git ned mina röt­ter utan­för stu­dent­rum, ski­bum­lyor och små pit­to­reska stu­gor på häst­går­dar. Jag hop­pas att det kom­mer en tid när jag kan inreda ett helt rum med böc­ker. Tills dess bidar jag min tid och dregg­lar över inspi­ra­tion till det ulti­mata bok-boendet på sidor som den här: www.glamma.se

Fotografiska museet

Det är något sär­skilt med Foto­gra­fiska museet i Stock­holm. Jag blir inspi­re­rad, inte bara av utställ­ning­arna i sig, utan även av de väl­ty­po­gra­fe­rade väg­garna, och de snyggt och pryd­ligt hängda och belysta utställ­ning­arna. Atmo­sfä­ren. Det är för mig som att kliva in mel­lan pär­marna i en foto­bok och bli en del av papp­ret. En annan värld.

För mig är foto­gra­fi­erna bara halva nöjet, den andra hal­van är den typo­gra­fiska
upp­le­vel­sen. Jag är svag för typo­grafi på väg­gar, sär­skilt om den sit­ter så till att man
kan dra med han­den över den, känna på bok­stä­verna. Mmmmmmm!
Det är inte all­tid utställ­ning­arna haft samma höjd på form­giv­ningen,
men över­lag tyc­ker jag att det har varit rik­tigt inspi­re­rande och bra.
Sally Manns utställ­ning “A mat­ter of time” som jag besökte förra vec­kan
var under­bart bra ur både form– och inne­hålls­per­spek­tiv.

I’m so wor­ried that I’m going to per­fect [my] tech­ni­que some­day. I have to say its unfor­tu­nate how many of my pictu­res do depend upon some tech­ni­cal error.

— Sally Mann om sitt fotograferande

Sally Mann är en faschi­ne­rande och inspi­re­rande per­son och foto­graf. Jag skulle verk­li­gen vilja sitta ner och dis­ku­tera livet med henne någon gång över en kopp te och blicka ut över hen­nes häst­ha­gar.
Det är säl­lan jag har bli­vit så berörd av en fotout­ställ­ning, men nu fast­nade jag totalt och blev kvar så länge att jag helt mis­sade att se den sista utställ­ningen innan museet stängde.
En lång doku­men­tär visa­des där Sally själv pra­tade om sina olika pro­jekt, och den gav ett extra djup till bil­derna och deras berät­telse, foto­grafi kan vara så otro­ligt sug­gestivt i sig, och i den mil­jön i de ned­släckta loka­lerna med bil­der som speg­lar livet och döden i stäm­nings­full ljus­sätt­ning och de spe­ci­ella tek­ni­ker hon använt, det blev så starkt att jag rös och fick knottror på armarna! Utställ­ningen hänger kvar till den 30 sep­tem­ber. Gå dit.

Bil­den överst smyg­tog jag med mobi­len tidi­gare i år, just den utställ­ningen hade foto­gra­fen själv skri­vit större delen av tex­terna för hand på väg­garna. Det gav också en spe­ci­ell känsla till utställ­ningen. Hand­tex­tad tusch, med miss­tag och över­stryk­ningar.
Gör om gör rätt, vem bryr sig om det inte blir perfekt?

För övrigt har Museet en smart och väl form­gi­ven gra­fisk pro­fil och logo­typ, I like very much. 🙂 Form­gi­vet av Ban­ker­Wes­sel, alltså Illust­ra­tö­ren Jonas Ban­ker och Gra­fiska form­gi­va­ren Ida Wes­sel.
Den senare träf­fade jag häromå­ret för ett myc­ket givande sam­tal om min port­fo­lio och typo­grafi i all­män­het. Jag tyc­ker att det är utveck­lande att träffa per­so­ner som gör saker som jag öns­kar att jag själv hade gjort och dis­ku­tera form­giv­ning. Män­ni­skor är ofta långt mer till­mö­tes­gå­ende än man kanske skulle kunna tro när det gäl­ler att dela med sig av sin tid och kun­skap när det är något som de är intres­se­rade av. Tack för det.

Överträffar dikten verkligheten?

Kon­serv­burk
Tror du på verk­lig­het eller dikt?
Vid ett givet till­fälle.
Tänk om ingen bryr sig om vad du tyc­ker eller tän­ker.
Är din upp­gift att
kon­kret visa ett inne­håll
eller
är din upp­gift att
visa hur ett inne­håll ska använ­das?

Uti­från den klas­siska kon­serv­bur­ken ska du under­söka inne­håll och yta.
Välj en pro­dukt, ett varu­märke, en kon­serv­burk (h.109mm d.74mm)
som du vill under­söka.
Gör två nya vari­an­ter av för­pack­ningen.
En där du kon­kret dra­ma­ti­se­rar vad bur­ken inne­hål­ler.
En där du visio­närt dra­ma­ti­se­rar vad inne­hål­let ska använ­das till.
Dina beslut att för­ändra respek­tive för­valta ska vara för­ank­rade
i din ana­lys och din visu­ella research.

Detta är utgångs­lä­get för ter­mi­nens första kurs Forsk­nings­me­to­dik
för oss som går andra året på Mas­ter­pro­gram­met i för­pack­nings­de­sign
och kom­mu­ni­ka­tion på Mittu­ni­ver­si­te­tet i Sundsvall.

Det är inte fullt så lud­digt som det kanske fram­står, vi ska så små­ningom genom­föra en stu­die på våra för­pack­ningar där för­söks­per­so­nerna ska få avgöra om de till­ta­las mest av den ena eller andra desig­nen. Sedan kan ju dis­ku­te­ras vad som är “dikt” och vad som är “verk­lig­het”. Jag skis­sade lite snabbt på det hela i slu­tet av vec­kan, och insåg att jag nog borde vara mer kon­kret även i “dik­ten”, jag bör­jar gärna med att bara skissa fritt och se vart jag ham­nar. Nästa vecka drar ana­lys­ar­be­tet igång, sedan lär skis­san­det bli lite mer fokuserat.

Den första inläm­nings­upp­gif­ten var att svänga ihop ett intro till våra rap­por­ter där vi utta­lar oss om vartåt vi tror/ hop­pas att det lutar i frågeställningen.

För­ord till min rap­port, och utgångs­läge för min lilla stu­die
Kon­ser­ve­rad mat är säl­lan vac­ker, det är ett som är täm­li­gen säkert.
Mat som visas upp på för­pack­ningar är i all­män­het smin­kad, för­skö­nad.
Borde den inte visas ärligt, naket, rakt upp och ned som den är?
Jag betviv­lar det, jag låter mig själv gärna luras och för­fö­ras av de
kon­ser­ver som på mest för­del­ak­tiga vis expo­ne­rar sitt inne­håll.
Eller av dem som med ett till­ta­lande form­språk snär­jer mig.
Jag vet att inne­hål­let säl­lan är lika fint som det som visas,
och jag för­står att for­men är till för att sälja pro­duk­ten,
men jag loc­kas ändå in i fäl­lan.
Som en geting i en saftflaska.

Jag tror att dik­ten över­träf­far verkligheten.